Tobaksspinnarstämman

En arrangörs tankar

Den här artikeln skrevs ursprungligen för Folkmusikbloggen men publicerades också, lätt omarbetad, på Dalademokratens kultursida.

 

När vi drog i gång Tobaksspinnarstämman var det i mycken liten skala. Vi satte upp några affischer i byn, ordnade med kaffeservering och ett enkelt program med rubriken Visor och låtar från Nås. Från början var det vi själva och våra vänner som stod för fiolerna. Vi hade inte ekonomi att bjuda in någon utifrån och såg frivilligt inträde som en självklarhet. Spelmanslagets ordförande var skeptisk. Men många andra tyckte det var kul att det hände något i byn – att få priser skänkta till lotteriet var inget problem.

Vi fick också tidigt uppmuntran från människor med ”makt” i folkmusiksverige. Lasse Jobs skrev uppmuntrande om våra trevande försök, Thomas Fahlander gjorde reportage och Lars Farago var här och svängde sina lurviga. Sånt betydde mycket och vi sporrades att fortsätta.

De första kända artisterna vi bjöd in var Margareta Jonth och Anders Rosén. Att valet föll på dem var ingen tillfällighet. Margareta var ju Nåskulla och hade gjort många av våra visor kända genom skivor och sångbok. Anders var den enda spelman som på allvar intresserat sig för den äldre musiken från Nås. Genom honom blev vår egen Nugos Per rikskändis när han kom att pryda omslaget på Västerdalton. Anders många inspelningar av Nåslåtar hade också blivit en stor inspiration för oss eftersom vår stora och okända låtskatt nästan helt fallit i glömska.

Från början drev vi vår lokalpatriotiska linje hårt. Scenprogrammet var helt ägnat musiken från Nås och de spelmän vi bjöd in, var ombedda  att framföra en eller ett par av våra låtar. Men snart släppte vi tyglarna. Vi breddade oss och ville i stället bli en ”mulikulturell” samlingsplats för hela Västerdalsmusiken, två dagar innan Bingsjö. ”Från Floda i söder till Lima och Transtrand i norr!” skrev vi stolt på våra affischer. Först bjöd vi in enskilda musikanter som Mattias Helje, Carl Stefansson och famlijen Nordin, Jonas Åkerlund, Zara Helje, Sven Roos, Alf Tangnäs och Lars Hökpers. Sedan bjöd vi in spelmanslag. Tidigt införde vi också modernistiska inslag på stämman. Roland Keijser improviserade på sopransax och ungdomar eldade. Höjdpunkten under ett par år var när jag lyckades sammanföra den legendariske Malungsspelmannen Wille Toors med proggikonen Bo Anders Person från Träd gräs och stenar. Resultatet blev en himmelskt vacker musik, oförutsägbar men ändå ursprunglig. Vi hade då flyttat stämman från vårt k-märkta Ordenshus till Skansbackens pensionat och jag tror att alla som var där den kvällen även minns knotten. Sedan Wille gått bort har Bo Anders återkommit, ensam eller i samspel med andra.

Med tiden har vi breddat oss åt det värmländska hållet. Anders Norudde har varit här ett par gånger, lika så Mats Edén. Och i år kommer Mats Berglund med nyupptäckta Klarälvslåtar i Lejsmetradition. Dessa tre spelmän faller in i den nisch vi försöker skapa och vi är stolta över att de vill komma till Nås och Västerdalarna. Liksom vi gillar de det lilla formatet. De är traditionsbärare var och en på sitt sätt, men samtidigt nyskapande. Liksom Anders Rosén går de sina egna vägar. Musikhögskolor i all ära, men dessa spelmäns genialitet ligger tveklöst i deras egenart.

Som på så många håll har vi roligast dagarna innan själva stämman. På lördagskvällen bjuder vi in våra kursdeltagare och andra intresserade till logdans på den gård Nugos Per levde. På söndagen har vi vår stora lärarkonsert i kyrkan och efter det danshus med spellista på Ordenshuset. Klockan tio infaller ”Sena timmen” – en konsert i hemmiljö. Förra året var första gången vi testade detta koncept med ett oförglömligt möte mellan Anders Rosén och Mats Edén.  I år går budkaveln vidare till Agneta Stolpe och Jonas Åkerlund. Jag tror att det är det lilla formatet som gjorde arrangemang så lyckat. Och att det skedde i hemmiljö. Det är inte ofta man som arrangör möts av storvuxna karlar som med tårar i ögonen fattar ens hand och tackar för att någon ordnar något sådant!

Kärnan i verksamheten består av kurser. I år kör vi ett tiotal, med inriktning mot sång, dans och spel från Västerdalarna. Våra långkurslärare har varit de samma genom åren, de håller högsta kvalitet och trivs så bra ihop så vi har inte haft anledning att nämnvärt ändra inriktning. Anders Rosén, Jonas Åkerlund, Mattias Helje, Zara Helje och Perjos Lars Halvarsson – kan det bli bättre? I år har vi dessutom lyckats engagera ett par nya namn: Klas af Edholm och Joel Bremer. Klas är ännu ung men har gjort en djupdykning i springlekens vindlande värld och kan med entusiasm förmedla sin lärdom. Joel har sökt sig till gubbarna både i Österdalarna och Västerdalarna och är i dag en av de få som spelar i tradition efter t ex Hans Lisper och Wille Toors.

Ordenshuset och trädgården bredvid är kursernas centrum. Här serveras soppluncher och fika och här finns enklast möjliga masslogie. Här brukar också en liten improviserad tältstad växt fram. Och det är här så många spännande musikaliska och mänskliga möten sker fram på småtimmarna. Runt omkring Ordenshuset upplåter snälla grannar lokaler för våra kurser. Utan detta stöd hade vi inte klarat oss. De flesta lärare tränger i hop sig i Källegården. Där lever man under ungdomsgårdsliknande förhållanden och det är ännu efter alla år en gåta för mig hur de orkar upp på morgnarna.

Det vore fel att säga att stämman funnit sin slutliga form. Men vår inriktning är klar: Vi vill nisch mot Västerdalsmusiken. Vi vill inte bli en festival med hippa grupper. Snarare vill vi se oss som en stämma som mixar oannonserade modernistiska inslag i det lilla formatet med ”root music.” (Sonus kommer i år och det viskas om att Utdansbandet med Roland Keijser och Anders Rosén ska uppstå i ny tappning) Vi har frivilligt inträde till alla evenemang (utom till Sena timmen som kostar en hundring) men lyckas ändå ge våra lärare hyfsat betalt. Genom vår ickeofficiella framtoning är det många unga alternativa ”postproggare” som söker sig hit. Kursdeltagarna återvänder år efter år och i utvärderingarna får vi så mycket kärlek att vi nästan skäms.

Men platsen för själva stämman är inte optimal. Vi började på Ordenshuset, flyttade till Skansbackens pensionat och nu är vi sedan några år på Storängets festplats invid Nås camping.  Det är en vacker plats där nere vid älven. Danslogen kokar och kolbullarna smakar gudomligt. Men festplatsen är dimensionerad för kanske 5000 pers vilket inte direkt är en fördel för oss. Vi har svårt att locka publik från kommunen eftersom de stora genrerna här är hårdrock och dansbansmusik. Vi ligger långt från Siljan och de stora turiststråken. I det sammanhanget är vi en utmark. Det finns möjlighet att köra gammaldans på en bana – men vi har hittills avstått. I år provar vi i stället att bredda oss mot finnmarken. Joel Bremer kör där för första gången en kurs med övernattning invid sjön Närsen. Lokalen ligger långt från ära och redlighet och matlagningen sker över öppen eld. Ska vi bredda oss blir det nog åt det hållet. Om man kan tala om en stämmas själ, är det nog där uppe vi ska söka, i skogarna där så många av de gamla spelmännen arbetade, älskade och levde sina liv.